Att gå vidare, utan sitt barn | Malin Björkholms blogg

Förra veckan var jag inbjuden som gäst till P4 extra. Något jag såg fram emot mycket. Men det blir inte alltid som man tänkt sig. På vägen till studion fastnade jag i kö efter en tragisk olycka på Ölandsbron. Produktionen tog ett snabbt beslut och vi sände via telefon istället så allt löste sig.

I intervjun pratade vi om min utställning på Solliden och mitt jobb som influencer. Min kärlek till trädgård, att den ska vara en plats för njutning och så pratade vi om sorgen efter min son och hur trädgården hjälper mig i denna.

HÄR kan du lyssna på programmet.

Jag vill tacka alla som har tagit sig tid att lyssna för alla varma ord. Tacksam för alla som tagit sig tid att skriva en rad både på mail och i sociala medier.

För dig som inte vet vad som hänt har jag lagt in tre gamla blogginlägg från april 2020 HÄR , från maj 2020 HÄR och från oktober 2020 HÄR . Dessa försvann när jag flyttade bloggen, dock har jag alla kommentarer sparade för min egen skull.

Hur går man vidare efter att ha förlorat ett barn? En fråga jag får emellanåt. Det enkla svaret är att det gör man inte. I alla fall inte som samma person, man blir förändrad på så många sätt.

När Jakob dog försvann all min kreativitet, vilket var svårt för mig då det är en så stor del av min personlighet. Jag kände inte igen mig själv. Under många månader var allt bara vakuum och jag har svårt att komma ihåg vad som hände den där första sommaren.

Trädgården hjälpte mig på många sätt. Jag orkade inte skapa något nytt, men jag rensade mycket ogräs. Så avkopplande att få en stund själv i trädgården och bara rensa och göra fint. Jag klarade inte av uppgifter som krävde någon tankeverksamhet, så detta var perfekt. Att vara i jorden, rensa, gräva, det är något helande med detta.

Sakta återvände min kreativitet, lusten att vilja skapa och göra fint. Under andra halvan av 2021 började jag finna lust i detta igen, känna att det gav mig ny energi.

Min sorg är med mig varje dag och jag saknar Jakob varje sekund. Han finns alltid med i vår vardag och är en del av vår familj. Jag vet att det är lång väg kvar men att jag också kommit en bra bit framåt. Jag är övertygad om att min hobby, som också är mitt jobb, har hjälpt mig. Den passion och det behov jag har av att skapa ger mig energi och en vilja att komma framåt. Jag vet att Jakob hade varit stolt över där jag är idag. Han hade aldrig förlåtit mig om jag inte var en bra mamma till hans syskon, eller om jag hade gett upp mitt eget liv. Han hade velat att jag hade bra stunder och att glädjen återigen skulle få en plats i mitt liv.

Även om jag aldrig kan bli riktigt lycklig igen så har livet bra stunder. Jag har prioriterat om mycket och värdesätter ännu mer de små sakerna i livet. Många relationer har ändrats och jag väljer idag vilka jag vill träffa med omsorg. Min energi är begränsad numera och därför har jag bara kraft till de som tillför mig ny energi. Hjärnan har precis som hjärtat blivit ärrad och fungerar inte som tidigare. Jag försöker anpassa mig efter detta, vilket inte är helt enkelt. Jag kommer inte ihåg saker på samma sätt som tidigare och har svårare att hålla fokus. Skriver listor och lappar som hjälper mig i min vardag.

För mig är det viktigt att prata om Jakob, om jag inte gör det är det som om han aldrig har funnits. Upplever att många är rädda för att fråga och prata om sorg. Jag tror det är viktigt att vi vågar vara mer öppna med detta. Sorg är ju den del av allas liv, även om sorgen att förlora ett barn är det största trauma man kan utsättas för.

Tack för att du orkade läsa, skriv gärna en rad.

Kram Malin

Inlägg som beskriver vår tragedi 2020 April 2020, När livet stannar Maj 2020, Dagar av saknad Oktober 2020, Sex månader en sekund och en evighet