När livet stannar | Malin Björkholms blogg

Detta blogginlägg är från 24 april 2020. När jag flyttade bloggen försvann detta och jag har nu lagt in texten på nytt. Alla kommentarer som skrevs 2020 har jag sparade för min egen skull. Detta är en text som förklarar mer vad som hände mig och min familj den där hemska vårdagen 2020.

24 april 2020

Idag har det gått 17 dagar. 17 dagar sedan jag hörde din röst, ditt skratt. 17 dagar av mörker och obeskrivlig smärta.

Minns den där hemska dagen när vi öppnade dörren till ditt rum. Minns mitt skrik, hur jag föll handlöst ner i ett mörker. Ligger på marken och ringer 112, allt jag få ur mig är ett skrik “mitt barn är död”. Kan inte berätta vart jag bor, allt det där som vi lärt oss att vi ska säga när olyckan är framme är helt bortblåst.

Sitter i trappan inne med de små barnen och sambon och väntar på räddningstjänsten, varje minut är som ett år. Ambulans kommer och kan bara konstatera det vi redan vet. Att vårt älskade barn inte finns mer. Går inte att ta in, helt overkligt. Kvällen innan var han ju precis som vanligt.

Mamma kommer, tar hand om lillasyster som gömmer sig för alla som är där, vill inte se eller höra dem. Lillebror bara gråter, jag bara stirrar rätt ut. Evig väntan innan polisen kommer. Har aldrig trott att tiden kunde gå så sakta. Massor med frågor, alla ställer samma frågor om och om igen. Äldsta sonen kommer, har kört i panik när jag ringde och bara skrek att lillebror var död.

Väntan på läkaren, fyller i papper med mitt barns personnummer att han är död. Sedan kommer begravningsbyrån och ska ta med honom härifrån. Polisen förklarar att han kommer åka till rättsmedicin i Linköping. Finns inga tecken på självmord eller droger, utan troligtvis något annat, något som vi inte vet. Sedan åker alla och lämnar oss i detta kaos. Kändes tryggare så länge de var där.

Tar ner extrasängar i vardagsrummet, vill vara nära barnen. Evighetslång natt, lyssnar på familjen som sover. I mitt huvud snurrar bilden av när vi öppnar dörren hela tiden. En dålig skiva på repet.

En vecka i fullständigt vakuum, sitter i soffan och stirrar rakt ut, skriker, gråter. Minns inte mycket från dessa dagar, allt är bara svart. Sover med barnen i vardagsrummet i en vecka, måste ha dem nära.

Efter en vecka försöker göra något fysiskt, vi rensar skräp, slänger, river, flyttar saker. Sådant som måste göras, jobbar i tysthet, bredvid varandra. Orkar inte tänka, kroppen bara gör. Försöker jobba mig så trött att jag stupar på kvällen. I måndags var jag vara själv för första gången på två veckor. Jobbar lite, men har svårt att hålla fokus. Har stunder när jag håller ihop, när hjärnan lurar mig att att är som vanligt och stunder när jag fullständigt rasar ihop. Väntar hela tiden på att jag ska höra dörren öppnas och han kommer in.

Att förlora ett barn går inte att beskriva, det är en smärta så outhärdlig. Ingen sorg kan jämföras med att mista ett barn. När barnen föds är vi föräldrar ständigt rädda att det ska hända dem något, men någonstans kan vi inte ens inbilla oss att de ska dö före oss.

Jag skulle göra vad som helst för att kunna byta plats med honom, så att han fick leva och bli vuxen. Jag skulle göra vad som helst för en minut med honom, att få säga hur mycket jag älskade honom, få hålla om honom och finnas där. Livet är så så orättvist.

Kram Malin

Har även lagt in ett blogginlägg från maj 2020 som du kan läsa HÄR .

HÄR kan du läsa ett inlägg från oktober 2020.

I detta inlägg beskriver jag hur livet ser ut idag.