Sex månader en sekund och en evighet | Malin Björkholms blogg

Detta blogginlägg är från 7 oktober 2020. När jag flyttade bloggen försvann detta och jag har nu lagt in texten på nytt. Alla kommentarer som skrevs 2020 har jag sparade för min egen skull. Detta är en text som förklarar mer vad som hände mig och min familj den där hemska vårdagen 2020.

7 oktober 2020

Sex månader, ett halvår, det låter så länge. Känns som igår eller en evighet sedan på samma gång.

Jag kan ju fortfarande höra din röst i mitt huvud, ditt skatt. Mina händer minns forfarande hur ditt hår känns mellan mina fingrar och hur det känns att hålla din hand. När jag tänker på dig är du så levande, så verklig, som att du ska komma hem vilken stund som helst, att du bara är på resa någonstans. Men samtidigt känns det som det är en evighet sedan jag fick prata med dig. Fortfarande är det lika overkligt, att du inte finns längre, hjärnan kan inte ta in det.

På något sätt fortsätter dagarna att gå och läggs till veckor, till månader. Vi har tagit oss igenom de hemska dagarna med begravning i corona-tider, urnsättning och en 18-årsdag som vi inte kunde fira.

Har fått frågan hur man fortsätter livet, det gör man inte, i alla fall inte som samma person. Jag kommer aldrig att bli densamma igen, jag har förändrats på så många sätt.

Hade jag inte haft fler barn hade jag säkert valt att avsluta mitt liv, för att slippa den hemska smärtan. Men jag har tre barn i livet som behöver mig. De två små som bor hemma kräver att jag kliver ur sängen varje dag, lagar mat och läser läxor.

En sommar har passerat, som barnen på något sätt förväntar sig att få uppleva. En sommar med sol och bad, storebror som fyllt 20 och lillasyster som lärt sig cykla. Semester hos kusinerna i Göteborg, tältning och besök på barnens gård. Panikattackerna kommer inte lika ofta som i början och jag har stunder som är okej.

De flesta jag möter säger ofta, ”men ni får väl hjälp”. Ja, vi bor i ett fantastiskt land där det finns hjälp att få. Dock är det inte så att vi blivit erbjudna hjälp utan fått söka själva. Jag orkade verkligen inte att ta reda på vart jag skulle vända mig men min underbara svägerska hjälpte mig med detta och jag träffar en kurator en gång i veckan.

Men jag tänker ofta på den där hemska kvällen, hur vi blev lämnade i det värsta trauma man kan tänka sig utan att bli erbjuden någon hjälp överhuvudtaget. Eftersom vår son, vad vi visste, inte var sjuk hade vi ingen koppling till sjukvården på något sätt. När någon dör oförklarligt blir det ett polisärende, så det är den enda kontakten vi haft från samhället. Polisen styrde upp besök på bårhuset och ringde med besked efter obduktionen. Ingen att prata med eller ställa frågor till. Om vi undrade något av obduktionen fick vi ringa till obducenten i Linköping, ingen läkare lokalt här som kunde träffa oss och förklara mer. Detta gör mig så arg, ledsen och förtvivlad, hade det hänt en olycka eller en längre sjukdom hade vi med säkerhet fått stöd.

Vill passa på att tacka för all kärlek jag och familjen fått. Så mycket sms, meddelande, brev och blommor. Ibland har jag svarat, ibland har jag inte orkat. Tror och hoppas att alla har förståelse för det. Tacksam för alla som vågat komma fram, som vågat säga något, eller bara gett en kram. Ibland kanske jag avstyrt och skyndat vidare, som tex på Ica, då jag inte orkar bli ledsen utan bara behöver fokusera på det som måste göras.

Ja så dagarna går, livet fortsätter fast jag ofta känner mig så tom. Jag försöker notera alla bra saker som händer varje dag som ger mig positiv energi, att se de små positiva glimtarna som varje vardag faktiskt har. Kan vara allt från ett bra samtal med någon, att jag fått något gjort hemma eller bara njutit av solen en stund. Jag fokuserar på det som ger mig bra energi och tränar en del, fixar lite i trädgården och hemma. Saker eller personer som jag känner tar min energi försöker jag undvika.

Tänker att jag ska försöka skriva oftare, men vet inte om det kommer bli så. Hoppas jag kan göra lite inspirationsinlägg igen, det är sådant jag tycker är kul. Men jag tar en dag i taget och försöker att inte pressa mig själv.

Tack för att du orkade läsa. Kram Malin

Har även lagt in ett blogginlägg från april 2020 som du kan läsa HÄR .

Detta blogginlägg är från maj 2020

I detta inlägg beskriver jag hur livet ser ut idag.